Adlibris sa:

Ingenting, eftersom den inte säljs där..... och ingen annanstans heller. Men den går att låna på biblioteket.. i vanlig inbunden form.

Jag sa:

Andra fristående delen i boken handlar om äktenskapet med Staffan Humbla och deras innerliga kärlek till varandra. De möter Gabriel Gripenklo och deras liv tar en vändning som ingen skulle kunna ana. Här får vi följa deras första strapatser på sjön till Riga, där de ämnar göra affärer.

Underbar bok, även denna och jag ser fram emot att läsa de följande delarna. Nu blir det dock pocketböcker en tid, pga en semesterresa jag och maken ska göra. Så det blir en liten Catarina-paus några veckor..

Berättelsen om Catarina är en triologi där jag nu läst första delen "En Dufva i Stockholm".

Den handlar om Catarina Dufva som kommer till Stockholm som 17-åring på slutet av 1600-talet, där hon på nåder får gå som piga i borgaren Johan Lohes hushåll. Vi får följa hennes kamp ned i de djupaste mörkret av samhällsstegen och upp till ljuset igen.

En verkligen gripande roman, i precis den anda jag gillar. Jag fortsätter meddetsamma med den andra delen.

Tyvärr finns denna bok knappt att få tag på längre. Jag har lånat den av en god vän i inbundet format, men om man letar noga i bibliotekshyllorna (eller på antikvariat, föralldel) så kan man ha tur att hitta den.

Adlibris sa:

Årets debutant enligt Svenska Deckarakademin!

"Karin Alfredsson öppnar våra ögon för de orättvisor som drabbar kvinnor i tredje världen. Hon gör det bra! Man blir gripen, förbannad och engagerad."

Damernas Värld

I ett dike i Zambia förblöder en 14-årig flicka. I USA dör en domare i Högsta Domstolen i sin säng. I en svensk lägenhet möts tre aktivister för att ta emot beskedet om en katastrof. I en amerikansk buss försöker en ung kvinna fly från sin historia. I gräset utanför en barnmorskas hus bygger någon en häxpyramid. Och i händelsernas centrum står Ellen Elg, svensk läkare med oklart uppdrag i Afrika. 

Den första boken i serien om Ellen Elg handlar om sexualitet, kvinnoförtryck och död i miljöer som sällan beskrivits i svensk spänningslitteratur. I Karin Alfredssons färgstarka men osentimentala roman, där döden är nära i alla hem, skildras hur enskilda liv cyniskt offras av den multinationella industrin. ''

Jag sa:

Mycket lysande roman i ett hett och högintressant ämne. Klart läsvärd.

Extra roligt var det att jag kände igen mej så väl i hotellmiljön och dess människor runtikring, vilket skilde sej rejält från det verkliga livet som man som turist bara fått se en skymt av och aning om.

Boken finns inte i e-format och därför läste jag den som pocket.

Jag ser mycket fram emot att läsa hennes kommande böcker om Ellen Elg :)

Adlibris sa:

I författarens andra bok står en liten pojke i centrum. Hans anhöriga har vänt honom ryggen, och än värre hållit honom inlåst. Ann Rosmans berättelse handlar om familjeband och samhällssyn och letar sig ända tillbaka till de bohuslänska häxprocesserna.

En sensommardag nära Carlstens fästning i Marstrand gör en besökande skolklass en hemsk upptäckt. Liket efter en kvinna i medeltida kläder och utan huvud påträffas vid den gamla Offerstenen. Strax därefter får fru Wilson i sin trädgård sitt livs chock när hon får syn på huvudet, högst upp på en spaljé med rosor och luktärter.

När Karin Adler vid Göteborgspolisen blir informerad av kollegan Robert njuter hon av sin sista semesterdag. Hon har separerat från sambon Göran och bor nu ombord på sin båt i Marstrand. 

Kvinnan vid Offerstenen visar sig ha tillhört en grupp medeltidslajvare som ägnat sig åt rollspel vid den avsides belägna Sankt Eriks park på Marstrandsön. Att man har att göra med en mycket kyligt kalkylerande gärningsman står klart när den rättsmedicinska undersökningen slår fast att den huvudlösa kroppen inte hör ihop med det påträffade huvudet. 

Karin och kollegorna Folke och Robban befarar nu att det kan finnas fler offer, och ganska snart får de via polisen i Trollhättan upplysningar om ännu ett makabert fynd. En kvinnokropp utan huvud, styckad. I närheten av en grupp medeltidslajvare. DNA-prover visar dessutom att de båda kvinnorna med all sannolikhet är systrar ...

Jag sa:

WOW!! Förra boken var bra... det var den verkligen. Men den här överträffar nog det mesta. Jag gillar ju häxor och spöken, så det här var verkligen min genre.

Jag tycker att den var skickligt skriven och inte några vilseledande ledtrådar bara för att lura läsaren och som sedan löses upp i tomma intet, utan de ledtrådar som fanns var verkligen på riktigt.

Som Dagens Nyheter sa: "Jo, visst är hon lik Camilla Läckberg - men Ann Rosman är snäppet vassare."

HÄRLIGT!! Min nya favoritförfattare!

ps. Boken finns inte i elektroniskt format, så jag fick analogläsa den 

Den här gången tänker jag strunta i vad adlibris har att säga, utan jag hoppar direkt på:

Jag sa:

Ursäkta mej, men vilket dravel. 

Jag begriper tamejtusan inte vad det är som gör att folk tycker att den är så hiskeligt bra. Mest irriterad är jag över att den är skriven på ett så vansinnigt invecklat språk och jag roade mej en stund med att kolla hur många meningar jag kunde läsa utan att stöta på ett ord som ingen människa använder i dagligt språk eller ett ord som jag inte förstod. INGEN mening hann jag läsa, utan det var instucket precis överallt. Är det verkligen meningen att man ska vricka tungan av sej (den mentala tungan alltså) för att komma igenom boken. Dessutom har jag läst halva boken och hittills har ingenting hänt, mer än att en gubbe i huset har dött, portvaktens skildring av sin mans bortgång, vi har stött på högfärdsblåsor till höger och vänster och en tolvårig tjej som är så intelligent så att hon planerar sitt eget självmord i samband med att hon ska sätta eld på lägenheten. MYCKET INTELLIGENT tjej!! Eller är det jag som är för korkad för att begripa hennes intellekt och bokens briljans?

Bestämde mej för att avbryta boken och lägga min tid på något mer intressant... faktiskt... med risk för att verka för korkad för att förstå litteraturens och konstens skönhet.

Adlibris sa:

Blodigt Alvar! Tredje kriminalromanen i Johan Theorins succéserie från Öland

Genom kalkstenen vid den öländska kusten löper blodläget, ett mörkrött stråk som förr sades vara förstenat blod från en strid mellan trollen inne i berget och älvorna på alvaret.

Ovanför klippkanten vid det övergivna stenbrottet i byn Stenvik står nybyggda lyxvillor sida vid sida med stenhuggarnas små baracker.

Vid påsk, när snön smält, får flera av husen nya invånare som flyttar in och måste lära sig att komma överens. Men grannsämjan fungerar inte alltid som det är tänkt och svartsjuka och misstänksamhet börjar gro bakom husväggarna. Den här våren kommer flera personers liv att förändras för alltid.

Blodläge är den tredje fristående spänningsromanen av Johan Theorin. Liksom föregångarna Skumtimmen ochNattfåk är det en berättelse om konflikter mellan gammalt och nytt, mellan öbor och fastlänningar, mellan traditioner och turism, och om hur nästan bortglömd folktro bryter in i det moderna samhället.

Jag sa:

Johans Theorins tredje bok sas vara bäst, men det tycker jag faktiskt inte. Jag tycker att både den första och andra var bättre. Den här kändes lite panikartad både i handlingen om älvor, troll, relationer, porr och mord. Dessutom tycker jag att upplösningen blev alldeles för abrupt. Det kändes nästan som att Johan skrivit boken mot en alldeles för snäv deadline.

Nåväl. Jag tycker om Öland och jag älskar att få följa med i dess karga skildring. Det har pratats om en fjärde bok, och även om jag inte föredrog Blodläge, så ser jag väldigt fram emot att få ladda ned den i min iPad :-)

Med sorg i hjärtat är nu Bookeen Cybook Orizon såld och ivägskickad. Den ska flytta till Åland, och jag hoppas att den får det bra där med sin nya ägare.

Det är ett hålrum inom mej som jag inte tror att iPad kan uppfylla, och jag måste intala mej själv att jag verkligen inte hade användning för båda.

Tack för en fin tid, vännen

Adlibris sa:

Stormvarning utfärdas

När den kraftiga storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig hemma. Fåken som kommer med is, snö och dimma och som drar med sig allt i sin väg. I Johan Theorins nya bok har det blivit vinter på ön. Familjen Westin har nyligen flyttat dit från Stockholm, till en stor gammal ödegård som de tänker renovera. Snart får de höra en del ruskiga sägner om stället. Sådant som naturligtvis bara är skrock och vidskepelse ? eller? 

Det sägs att Åluddens gård är byggd av virke från ett skepp som förlist i havet utanför, vilket enligt folktron inte är särskilt lyckosamt. Och av de båda fyrarna som reser sig som tvillingtorn där ute i vattnet lyser bara det ena. Också kring detta finns det en legend. Men framför allt sägs det att det gamla fyrmästarbostället en gång om året - på natten till julafton - får besök av alla dem som levt på gården, men som nu är döda. 

Nu är Joakim och Elin Westin knappast av den vidskepliga sorten. De är tvärtom moderna människor - som har valt att flytta till ön för att de har tröttnat på det hektiska storstadslivet och för att barnen ska få växa upp med naturen runt knuten. När de är färdiga med den omsorgsfulla upprustningen av gården funderar de på att starta någon form av verksamhet där, ett sommarkafé eller kanske bed-and-breakfast. 

Men familjen Westin är inte de enda nykomlingarna på norra delen av ön denna vinter. Polisstationen i Marnäs, som har varit stängd i flera år, ska återinvigas och få sin egen närpolis: den nyexaminerade Tilda Davidsson. Hon har sina rötter i trakten och passar på att bekanta sig med sin enda levande öländska släkting, den åldrade sjökaptenen Gerlof Davidsson (som vi känner igen från Skumtimmen). Som vanligt har Gerlof en hel del att berätta ? 

På gården vid Åludden får drömmarna snart ge vika för katastrofen. En dag hittas Elin död i vattnet. Hon har lämnat barnen på daghemmet i byn, ensam vandrat hemåt längs kusten och, som det verkar, halkat och fallit från den gamla piren ut mot fyrarna. Hela Joakims tillvaro slås i spillror, och ändå fortsätter han frenetiskt med renoveringen av huset, kanske i ett försök att hålla kvar sin hustru. Till barnen, som är för små för att själva förstå vad som har hänt, säger han bara att Elin har rest bort. Men dottern Livia är övertygad om att hennes mamma kommer tillbaka. Åtminstone för att fira jul. 

Nattfåk är den andra fristående delen i Johan Theorins planerade Ölandskvartett. Här får vi stifta bekantskap med en rad nya människor, men också möta några vi redan känner - inte minst den pensionerade sjökaptenen Gerlof Davidsson. Precis som Skumtimmen är det en stark och oförglömlig läsupplevelse, en blandning av kriminalroman, spökhistoria och familjedrama med originella karaktärer, fängslande miljöer och en lika sorglig som spännande intrig.

Jag sa:

Härligt :-) En spökhistoira var längesedan jag läste. Jag tycker nog inte att kriminalberättelsen är särskilt knivskarp, men transportsträckorna i boken är härliga och miljöbiskrivande. Skrock och vidskepelse... kan det bli bättre?

Jag ser mycket fram emot att läsa nästa bok, Blodläge, som jag ska ha hört är den bästa hittills.

Min Öländske styvfar blev väldigt glad över böckerna han fick.