Berättelsen om Catarina är en triologi där jag nu läst första delen "En Dufva i Stockholm".

Den handlar om Catarina Dufva som kommer till Stockholm som 17-åring på slutet av 1600-talet, där hon på nåder får gå som piga i borgaren Johan Lohes hushåll. Vi får följa hennes kamp ned i de djupaste mörkret av samhällsstegen och upp till ljuset igen.

En verkligen gripande roman, i precis den anda jag gillar. Jag fortsätter meddetsamma med den andra delen.

Tyvärr finns denna bok knappt att få tag på längre. Jag har lånat den av en god vän i inbundet format, men om man letar noga i bibliotekshyllorna (eller på antikvariat, föralldel) så kan man ha tur att hitta den.

Adlibris sa:

Årets debutant enligt Svenska Deckarakademin!

"Karin Alfredsson öppnar våra ögon för de orättvisor som drabbar kvinnor i tredje världen. Hon gör det bra! Man blir gripen, förbannad och engagerad."

Damernas Värld

I ett dike i Zambia förblöder en 14-årig flicka. I USA dör en domare i Högsta Domstolen i sin säng. I en svensk lägenhet möts tre aktivister för att ta emot beskedet om en katastrof. I en amerikansk buss försöker en ung kvinna fly från sin historia. I gräset utanför en barnmorskas hus bygger någon en häxpyramid. Och i händelsernas centrum står Ellen Elg, svensk läkare med oklart uppdrag i Afrika. 

Den första boken i serien om Ellen Elg handlar om sexualitet, kvinnoförtryck och död i miljöer som sällan beskrivits i svensk spänningslitteratur. I Karin Alfredssons färgstarka men osentimentala roman, där döden är nära i alla hem, skildras hur enskilda liv cyniskt offras av den multinationella industrin. ''

Jag sa:

Mycket lysande roman i ett hett och högintressant ämne. Klart läsvärd.

Extra roligt var det att jag kände igen mej så väl i hotellmiljön och dess människor runtikring, vilket skilde sej rejält från det verkliga livet som man som turist bara fått se en skymt av och aning om.

Boken finns inte i e-format och därför läste jag den som pocket.

Jag ser mycket fram emot att läsa hennes kommande böcker om Ellen Elg :)

Adlibris sa:

I författarens andra bok står en liten pojke i centrum. Hans anhöriga har vänt honom ryggen, och än värre hållit honom inlåst. Ann Rosmans berättelse handlar om familjeband och samhällssyn och letar sig ända tillbaka till de bohuslänska häxprocesserna.

En sensommardag nära Carlstens fästning i Marstrand gör en besökande skolklass en hemsk upptäckt. Liket efter en kvinna i medeltida kläder och utan huvud påträffas vid den gamla Offerstenen. Strax därefter får fru Wilson i sin trädgård sitt livs chock när hon får syn på huvudet, högst upp på en spaljé med rosor och luktärter.

När Karin Adler vid Göteborgspolisen blir informerad av kollegan Robert njuter hon av sin sista semesterdag. Hon har separerat från sambon Göran och bor nu ombord på sin båt i Marstrand. 

Kvinnan vid Offerstenen visar sig ha tillhört en grupp medeltidslajvare som ägnat sig åt rollspel vid den avsides belägna Sankt Eriks park på Marstrandsön. Att man har att göra med en mycket kyligt kalkylerande gärningsman står klart när den rättsmedicinska undersökningen slår fast att den huvudlösa kroppen inte hör ihop med det påträffade huvudet. 

Karin och kollegorna Folke och Robban befarar nu att det kan finnas fler offer, och ganska snart får de via polisen i Trollhättan upplysningar om ännu ett makabert fynd. En kvinnokropp utan huvud, styckad. I närheten av en grupp medeltidslajvare. DNA-prover visar dessutom att de båda kvinnorna med all sannolikhet är systrar ...

Jag sa:

WOW!! Förra boken var bra... det var den verkligen. Men den här överträffar nog det mesta. Jag gillar ju häxor och spöken, så det här var verkligen min genre.

Jag tycker att den var skickligt skriven och inte några vilseledande ledtrådar bara för att lura läsaren och som sedan löses upp i tomma intet, utan de ledtrådar som fanns var verkligen på riktigt.

Som Dagens Nyheter sa: "Jo, visst är hon lik Camilla Läckberg - men Ann Rosman är snäppet vassare."

HÄRLIGT!! Min nya favoritförfattare!

ps. Boken finns inte i elektroniskt format, så jag fick analogläsa den 

Den här gången tänker jag strunta i vad adlibris har att säga, utan jag hoppar direkt på:

Jag sa:

Ursäkta mej, men vilket dravel. 

Jag begriper tamejtusan inte vad det är som gör att folk tycker att den är så hiskeligt bra. Mest irriterad är jag över att den är skriven på ett så vansinnigt invecklat språk och jag roade mej en stund med att kolla hur många meningar jag kunde läsa utan att stöta på ett ord som ingen människa använder i dagligt språk eller ett ord som jag inte förstod. INGEN mening hann jag läsa, utan det var instucket precis överallt. Är det verkligen meningen att man ska vricka tungan av sej (den mentala tungan alltså) för att komma igenom boken. Dessutom har jag läst halva boken och hittills har ingenting hänt, mer än att en gubbe i huset har dött, portvaktens skildring av sin mans bortgång, vi har stött på högfärdsblåsor till höger och vänster och en tolvårig tjej som är så intelligent så att hon planerar sitt eget självmord i samband med att hon ska sätta eld på lägenheten. MYCKET INTELLIGENT tjej!! Eller är det jag som är för korkad för att begripa hennes intellekt och bokens briljans?

Bestämde mej för att avbryta boken och lägga min tid på något mer intressant... faktiskt... med risk för att verka för korkad för att förstå litteraturens och konstens skönhet.