Adlibris sa:

Feel good-roman om kärlek, vänskap och villkorslös lojalitet 

Rachel Fielding har på kort tid lyckats försnilla ett glamoröst jobb på en pr-firma, en attraktiv pojkvän och en chic våning i centrala London. Hon är trettionio år och framtiden ter sig tämligen osäker. Men en dag får hon ett oväntat besked. Hon har fått ärva sin mosters hus på landet, hennes bordercollie och ett hundstall fullt med herrelösa hundar.

Med bävan flyttar Rachel dit men upptäcker att hon blir alltmer engagerad i sina fyrfota skyddslingar. Kanske beror det delvis på George, traktens buttre men rysligt attraktive veterinär ... 

Ensamstående tvåbarnsmamman Zoe kommer till Rachel för att lämna en liten valp för omplacering. Besöket resulterar i något helt annat än hon tänkt sig. Och Natalie lever i ett lyckligt men barnlöst äktenskap med Johnny. När Natalie förlorar jobbet bestämmer de sig för att tillfälligt ta hand om Bertie, en glupsk och egensinnig basset, vilket visar sig medföra en minst sagt överraskande förändring i deras liv .

Ensamma hjärtan och hemlösa hundaroch är en romantisk och varmt humoristisk berättelse om allt det man kan lära av människans bästa vän. 

Jag sa:

Ja, det var en trevlig bok... men inte mer än så. Charmig förstås, men jag tyckte att innehållet inte var bättre än en harlekinroman där de hade satt tragiska hundöden i miljön, vilket i och för sig kan vara nog så tårdrypande.

Förutsägbar, men här och där hade den sina poäng och jag drog på smilbanden både en och två gånger. Så har man tid över i jul till att koppla, så är det här boken för dej.

Adlibris sa:

Efterlängtad ny bok efter framgångssagan Dyngkåt och hur helig som helst

"Jag tror på förlåtelse. Jag tror på att kärlek är svaret på det mesta. Jag tror att igenkänning och humor ofta är det som förlöser oss. Och när du skrattar känner jag mig inte ensam för jag ser att du är som jag. Jag älskar det som är roligt och sorgligt. Fult och fint. Jag tänker aldrig välja. Ofta har jag blivit kallad överkänslig, men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig?

Den här boken heter Avig Maria. Morsan. Madonnan. Horan. Kvinnan. Människan. Går genom fulrum och finrum. Ibland naken, ibland jävligt påklädd. Den heliga Marian med tröjan ut och in som smygröker i fönstret när ungarna somnat, som vänder på strumpan så ingen på det viktiga mötet ska se att det gått maskor. Som går in i väggen och försöker ta för sig lite av luften i ett rum fullt av roliga män.

Men jag är ingen psykolog, jag har fullt upp med mig själv. Så vänta dig inga klokheter. Eller tips om hur man får ihop sitt livspussel. (Livspussel = Modernt uttryck skapat av stressade nutidsmänniskor. Betydelse: tusen dåligt sågade bitar som ska bli en stor grå elefant. Och jag får inte ens ihop till elefantjävelns röv!)"

Jag sa:

Ja, vad ska man säga. Mia är full av både självinsikt och självironi. Hon slänger ur sej sanningar på löpande band, och alltid med glimten i ögat. Tack vare att hon klätt av sej så naken, så ser man hela tiden att den där glimten i ögat egentligen inte är någon glimt utan en tårdroppe, vilket förtar allt det roliga... åtminstone för mej. Jag fylls i stället av värme och ömkan över den lilla tjej som när hon fick sina första rullskridskor insåg att hon fann gillande hos andra genom att imitera Papphammar, ramlade och slog sej så att alla skrattade. Jag är ledsen Mia... jag önskar att du kunde skrivit boken om dej själv, om ditt liv, om dina känslor med lite mer stolthet, lite mer värdighet. Det är inget kul att se någon skratta åt sej själv, bara för att hinna före att någon annan gör det.