Adlibris sa:

Efterlängtad ny bok efter framgångssagan Dyngkåt och hur helig som helst

"Jag tror på förlåtelse. Jag tror på att kärlek är svaret på det mesta. Jag tror att igenkänning och humor ofta är det som förlöser oss. Och när du skrattar känner jag mig inte ensam för jag ser att du är som jag. Jag älskar det som är roligt och sorgligt. Fult och fint. Jag tänker aldrig välja. Ofta har jag blivit kallad överkänslig, men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig?

Den här boken heter Avig Maria. Morsan. Madonnan. Horan. Kvinnan. Människan. Går genom fulrum och finrum. Ibland naken, ibland jävligt påklädd. Den heliga Marian med tröjan ut och in som smygröker i fönstret när ungarna somnat, som vänder på strumpan så ingen på det viktiga mötet ska se att det gått maskor. Som går in i väggen och försöker ta för sig lite av luften i ett rum fullt av roliga män.

Men jag är ingen psykolog, jag har fullt upp med mig själv. Så vänta dig inga klokheter. Eller tips om hur man får ihop sitt livspussel. (Livspussel = Modernt uttryck skapat av stressade nutidsmänniskor. Betydelse: tusen dåligt sågade bitar som ska bli en stor grå elefant. Och jag får inte ens ihop till elefantjävelns röv!)"

Jag sa:

Ja, vad ska man säga. Mia är full av både självinsikt och självironi. Hon slänger ur sej sanningar på löpande band, och alltid med glimten i ögat. Tack vare att hon klätt av sej så naken, så ser man hela tiden att den där glimten i ögat egentligen inte är någon glimt utan en tårdroppe, vilket förtar allt det roliga... åtminstone för mej. Jag fylls i stället av värme och ömkan över den lilla tjej som när hon fick sina första rullskridskor insåg att hon fann gillande hos andra genom att imitera Papphammar, ramlade och slog sej så att alla skrattade. Jag är ledsen Mia... jag önskar att du kunde skrivit boken om dej själv, om ditt liv, om dina känslor med lite mer stolthet, lite mer värdighet. Det är inget kul att se någon skratta åt sej själv, bara för att hinna före att någon annan gör det.