Adlibris sa:

Blodigt Alvar! Tredje kriminalromanen i Johan Theorins succéserie från Öland

Genom kalkstenen vid den öländska kusten löper blodläget, ett mörkrött stråk som förr sades vara förstenat blod från en strid mellan trollen inne i berget och älvorna på alvaret.

Ovanför klippkanten vid det övergivna stenbrottet i byn Stenvik står nybyggda lyxvillor sida vid sida med stenhuggarnas små baracker.

Vid påsk, när snön smält, får flera av husen nya invånare som flyttar in och måste lära sig att komma överens. Men grannsämjan fungerar inte alltid som det är tänkt och svartsjuka och misstänksamhet börjar gro bakom husväggarna. Den här våren kommer flera personers liv att förändras för alltid.

Blodläge är den tredje fristående spänningsromanen av Johan Theorin. Liksom föregångarna Skumtimmen ochNattfåk är det en berättelse om konflikter mellan gammalt och nytt, mellan öbor och fastlänningar, mellan traditioner och turism, och om hur nästan bortglömd folktro bryter in i det moderna samhället.

Jag sa:

Johans Theorins tredje bok sas vara bäst, men det tycker jag faktiskt inte. Jag tycker att både den första och andra var bättre. Den här kändes lite panikartad både i handlingen om älvor, troll, relationer, porr och mord. Dessutom tycker jag att upplösningen blev alldeles för abrupt. Det kändes nästan som att Johan skrivit boken mot en alldeles för snäv deadline.

Nåväl. Jag tycker om Öland och jag älskar att få följa med i dess karga skildring. Det har pratats om en fjärde bok, och även om jag inte föredrog Blodläge, så ser jag väldigt fram emot att få ladda ned den i min iPad :-)

Med sorg i hjärtat är nu Bookeen Cybook Orizon såld och ivägskickad. Den ska flytta till Åland, och jag hoppas att den får det bra där med sin nya ägare.

Det är ett hålrum inom mej som jag inte tror att iPad kan uppfylla, och jag måste intala mej själv att jag verkligen inte hade användning för båda.

Tack för en fin tid, vännen

Adlibris sa:

Stormvarning utfärdas

När den kraftiga storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig hemma. Fåken som kommer med is, snö och dimma och som drar med sig allt i sin väg. I Johan Theorins nya bok har det blivit vinter på ön. Familjen Westin har nyligen flyttat dit från Stockholm, till en stor gammal ödegård som de tänker renovera. Snart får de höra en del ruskiga sägner om stället. Sådant som naturligtvis bara är skrock och vidskepelse ? eller? 

Det sägs att Åluddens gård är byggd av virke från ett skepp som förlist i havet utanför, vilket enligt folktron inte är särskilt lyckosamt. Och av de båda fyrarna som reser sig som tvillingtorn där ute i vattnet lyser bara det ena. Också kring detta finns det en legend. Men framför allt sägs det att det gamla fyrmästarbostället en gång om året - på natten till julafton - får besök av alla dem som levt på gården, men som nu är döda. 

Nu är Joakim och Elin Westin knappast av den vidskepliga sorten. De är tvärtom moderna människor - som har valt att flytta till ön för att de har tröttnat på det hektiska storstadslivet och för att barnen ska få växa upp med naturen runt knuten. När de är färdiga med den omsorgsfulla upprustningen av gården funderar de på att starta någon form av verksamhet där, ett sommarkafé eller kanske bed-and-breakfast. 

Men familjen Westin är inte de enda nykomlingarna på norra delen av ön denna vinter. Polisstationen i Marnäs, som har varit stängd i flera år, ska återinvigas och få sin egen närpolis: den nyexaminerade Tilda Davidsson. Hon har sina rötter i trakten och passar på att bekanta sig med sin enda levande öländska släkting, den åldrade sjökaptenen Gerlof Davidsson (som vi känner igen från Skumtimmen). Som vanligt har Gerlof en hel del att berätta ? 

På gården vid Åludden får drömmarna snart ge vika för katastrofen. En dag hittas Elin död i vattnet. Hon har lämnat barnen på daghemmet i byn, ensam vandrat hemåt längs kusten och, som det verkar, halkat och fallit från den gamla piren ut mot fyrarna. Hela Joakims tillvaro slås i spillror, och ändå fortsätter han frenetiskt med renoveringen av huset, kanske i ett försök att hålla kvar sin hustru. Till barnen, som är för små för att själva förstå vad som har hänt, säger han bara att Elin har rest bort. Men dottern Livia är övertygad om att hennes mamma kommer tillbaka. Åtminstone för att fira jul. 

Nattfåk är den andra fristående delen i Johan Theorins planerade Ölandskvartett. Här får vi stifta bekantskap med en rad nya människor, men också möta några vi redan känner - inte minst den pensionerade sjökaptenen Gerlof Davidsson. Precis som Skumtimmen är det en stark och oförglömlig läsupplevelse, en blandning av kriminalroman, spökhistoria och familjedrama med originella karaktärer, fängslande miljöer och en lika sorglig som spännande intrig.

Jag sa:

Härligt :-) En spökhistoira var längesedan jag läste. Jag tycker nog inte att kriminalberättelsen är särskilt knivskarp, men transportsträckorna i boken är härliga och miljöbiskrivande. Skrock och vidskepelse... kan det bli bättre?

Jag ser mycket fram emot att läsa nästa bok, Blodläge, som jag ska ha hört är den bästa hittills.

Min Öländske styvfar blev väldigt glad över böckerna han fick.

Adlibris sa:

En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.

Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.

Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.

Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.
 

Jag sa:

Misstaget jag gjorde för ett år sedan med denna bok var att lyssna på den i mp3. Antingen tappade jag helt fokus, eller så lyssnade jag inte klart, för slutet var för mej helt främmande. Och jag tyckte inte att den var något vidare. DÅ

Men den är helt okey och utspelar sej på Öland, (där min styvfar kommer ifrån, norr om Borgholm).

Jag ser mycket fram emot att läsa Johan Theorins följande två böcker, och jag har dessutom beställt hem alla tre i pocket till min styvfar, eftersom jag tror att han skulle uppskatta dem.

Nu, ner med näsan i nästa bok, Nattfåk.

Adlibris sa:

När prästdottern Angelica Blake får erbjudandet att följa med till Frankrike som sällskapsdam åt sin barndomsvän, grevedottern Diana, tvekar hon inte. Hon har alltid drömt om ett liv i adelns salonger.

   Men den verklighet hon möter i revolutionens Frankrike har föga att göra med hennes skira drömmar. Diana blir misshandlad av sin nyblivne make och hans far snärjer sina garn kring Angelica. Samtidigt accelererar skräckväldet under Robespierre och oron sprider sig ända till slottet i Polignac.

   Angelica dras in i en räcka av händelser som tvingar henne att omvärdera allt som hon dittills värdesatt och när väninnans liv är i fara måste hon agera. Hon förs av ödet till Paris, där även läkaren David Duchamp lever. Deras livsöden snuddar vid varandra ett flertal gånger, men de har en lång väg att vandra innan de är redo att mötas ansikte mot ansikte …

Rovfåglarnas tid är en oerhört spännande kärleksroman, men det är också en berättelse om mod, medkänsla och mänskligt växande.

Jag sa:

Ytterligare en härlig historisk kvinnoskildring. Denna gång under franska revolutionen. Boken var väldigt spännande och en riktigt härlig läsresa. Men nu när jag läst Elisabets tre första böcker under kort tid, så tror jag att jag väntar lite med att läsa hennes ytterligare tre. Hon får helt enkelt vila lite grann. Det känns lite tråkigt när man känner igen uttryck och fraser från andra böcker av samma författare, så jag spar de senate tre böckerna som värdefulla karameller att suga på när andan faller på.

Fördelen med hennes böcker är att de är helt fristående och man kan läsa dem i oordning och ändå kunna tillgodogöra sej hela historien