Adlibris sa:

Stureplansprofilen Hans Ecker, dömd till över 10 års fängelse, sitter i en fångtransport på väg att flyttas från Kumla till en annan anstalt. Man kan föreställa sig Eckers glädje när han, helt oväntat, blir fritagen. Men snart blir han rädd, riktigt rädd. För den som kallblodigt sköt fångvaktarna var psykopaten Christopher Silfverbielke kompanjonen som Ecker trodde sig ha haft ihjäl för ett drygt år sedan.

Det började så bra. Det kriminella radarparet Hans Ecker och Christopher Silfverbielke gjorde storverk tillsammans och flydde utomlands. Hårt arbete, tufft liv, riktigt mycket pengar och brudar. Ecker gjorde sitt livs största misstag när han bara trodde att Silfverbielke verkligen dog, där nere i Medelhavet, i stället för att vara säker på sin sak. Han och hans gravida flickvän Veronica tog sig hem till Sverige, men blev gripna direkt på flygplatsen och Ecker hamnade snart i fängelse.

Nu har Silfverbielke fritagit Ecker, men vilka planer har psykopaten egentligen för honom, hans flickvän Veronica och deras son? Det enda som är säkert är att Silfverbielke saknar alla spärrar. Och att han kommit tillbaka till Sverige för att ta en fruktansvärd hämnd på dem han anser skadat honom. Han köper ett hus och från den dagen blir inte heller livet i det tidigare så lugna villaområdet, sig likt.

Kommissarie Jacob Colt och hans nya kollega, IT-experten Linda Schecker, tror först att Silverbielke är död och begraven, men snart är jakten åter i full gång. Farligare och obehagligare än någonsin.

Grannen är den garanterat mest hänsynslösa och blodiga boken från författarduon Buthler & Öhrlund. De har gjort succé hos den svenska deckarpubliken med sina tidigare böcker Mord.net, 2007, En nästan vanlig man, 2008, och Förlåt min vrede, 2009. Läs Grannen, och du blir lika rädd som Ecker. 

Jag sa:

Jag undrar vem som är sjukast i huvudet egentligen. Silverbielke, Buthler eller Öhrlund.  

En helt sanslöst skruvad resa där vi återigen får "nöjet" att träffa Silverbielke och hans sjuka sinne för hämnd.

Hur man kan sitta på sin kammare och tänka ut sådana här vidrigheter är för mig en gåta, men jag är road och vill ha mer. Kanske Kanske Kanske kommer han tillbaka, den där dåren Christoffer Silverbielke.

Egentligen tyckte jag att förra boken om honom, "En nästan vanlig man" var snäppet mer uppseendeväckande, men jag tänker inte låta det falla någon skugga över "Grannen". Jag slukade vartenda kapitel som ett hungrigt lejon och ändå känner jag mej inte mätt.

Vilken härlig författarduo, som får mej att känna så!!   TACK!!

Adlibris sa:

Efterlängtad ny bok efter framgångssagan Dyngkåt och hur helig som helst

"Jag tror på förlåtelse. Jag tror på att kärlek är svaret på det mesta. Jag tror att igenkänning och humor ofta är det som förlöser oss. Och när du skrattar känner jag mig inte ensam för jag ser att du är som jag. Jag älskar det som är roligt och sorgligt. Fult och fint. Jag tänker aldrig välja. Ofta har jag blivit kallad överkänslig, men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig?

Den här boken heter Avig Maria. Morsan. Madonnan. Horan. Kvinnan. Människan. Går genom fulrum och finrum. Ibland naken, ibland jävligt påklädd. Den heliga Marian med tröjan ut och in som smygröker i fönstret när ungarna somnat, som vänder på strumpan så ingen på det viktiga mötet ska se att det gått maskor. Som går in i väggen och försöker ta för sig lite av luften i ett rum fullt av roliga män.

Men jag är ingen psykolog, jag har fullt upp med mig själv. Så vänta dig inga klokheter. Eller tips om hur man får ihop sitt livspussel. (Livspussel = Modernt uttryck skapat av stressade nutidsmänniskor. Betydelse: tusen dåligt sågade bitar som ska bli en stor grå elefant. Och jag får inte ens ihop till elefantjävelns röv!)"

Jag sa:

Ja, vad ska man säga. Mia är full av både självinsikt och självironi. Hon slänger ur sej sanningar på löpande band, och alltid med glimten i ögat. Tack vare att hon klätt av sej så naken, så ser man hela tiden att den där glimten i ögat egentligen inte är någon glimt utan en tårdroppe, vilket förtar allt det roliga... åtminstone för mej. Jag fylls i stället av värme och ömkan över den lilla tjej som när hon fick sina första rullskridskor insåg att hon fann gillande hos andra genom att imitera Papphammar, ramlade och slog sej så att alla skrattade. Jag är ledsen Mia... jag önskar att du kunde skrivit boken om dej själv, om ditt liv, om dina känslor med lite mer stolthet, lite mer värdighet. Det är inget kul att se någon skratta åt sej själv, bara för att hinna före att någon annan gör det.

Adlibris sa:

Adlibris sa:

En stark och gripande roman om unga kvinnors liv i Stockholm på 1880-talet.

Huvudpersonen Signe rymmer från sin husbonde och försöker skaffa ett arbete i Stockholm. Apelsinflickor var en benämning på prostituerade i 1800-talets Stockholm. 

Jag sa:

En tuff berättelse från en tuff tid. MYCKET läsvärd och faktiskt så kändes hela boken sjaskig mot slutet... och då måste jag säga att författaren har lyckats att förmedla en känsla.

Det är en ganska kort (220 sidor) ungdomsbok, men jag tycker gott och väl att den höll som vuxenläsning också. Men det är ett genialiskt sätt att förmedla en historisk kvinnofråga på. TACK Lena!!