Adlibris sa:

EN UNG KVINNA stiger i land i Marstrands hamn en septemberdag 1793. Håret är kapat under mössan, hennes bröst är lindade och byxorna hänger löst på den gängliga kroppen. Runt omkring myllrar det av liv; arbetare på skeppen, handlare, brottslingar som fått amnesti i frihamnen. Hennes enda hopp står till att de ska ta henne för en man, att hon ska hitta arbete och någonstans att bo. Att hon inte ska tvingas åka tillbaka. 

250 år senare görs ett gruvligt fynd på Klöverön. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och kriminalinspektör Karin Adler kopplas in. Men att identifiera de två döda visar sig vara lättare sagt än gjort. Det enda man kan säga med säkerhet är att de har legat i mossen länge. Väldigt länge. 

Trådarna leder Karin Adler långt tillbaka i Marstrands historia, och sakta men säkert nystas en osannolik historia

upp. 

Jag sa:

Härliga Härliga Ann Rosman. Hon skriver så fantastiskt fängslande kvinnoskildringar, så man grips med och håller i sej hårt i boken av spänning. FANTASTISK!!

MEN jag saknade det andliga i den här boken. Tyvärr. Därför får den inte toppbetyg av mej. Jag kan inte säga att det är hennes sämsta bok, men jag säger att den är hennes minst bra bok och så hoppas jag att ni förstår skillnaden.